Tvivel och tankar från min vardag

Ja nu har jag muntligt köpt en bil, en väldigt gubbig sådan. Ioförsig så har jag bara köpt bilen om min far verkligen bestämmer sig för att köpa en ny. Men nu räknar jag med att det blir av.
      Men va fan man lever bara engång! Och för att hålla med Kina så vill jag faktiskt ha en bil jag inte behöver vara allt för rädd om, för jag ska lätt åka på festival med den!!!


Jag ska lätt pimpa min gubbbil med ett osött stolsöverdrag, typ leopard eller nåt sånt. Det kommer skära sig så grymt till resten av bilen!

Min Pappa är lite av en prylbög, nu har han fått för sig att det är dags att byta bil. Och faktiskt skulle det kunna vara ett inte allt för omotvierat bilbyte, vilket jag inte kan säga om de flesta villaägare i Täby.
I min familj har vi en Volvo från 93 och en Skoda Felicia från 97. Vi använder i princip bara skodan som ju är en småbil, volvon som pappa alltid varit extremrädd om och som han varit onödigt petig med, så den kommer bara fram om båten skulle i sjön eller om familjen ska på en längre resa.

Nu till dilemmat, alltså har min far tröttnat på att ha skodan som vardagsbil eftersom han tycker den är dålig, det gör jag också, den är ful! Den har ingen servostyrning och ingen ac. Nu när han tittat på andra bilar så har han frågat mig om jag vill köpa skodan för den summan han skulle kunna få för den i inbyte, vilket inte alls är speciellt mycket pengar.
Jag blir ju så klart lockad, jag hade i dagsläget inte tänkt att köpa en bil, och för de pengarna jag kan få köpa bilen av pappa kan jag få en bil med massa skitproblem.
Detta är ju iallafall en billig bil som jag vet är nogrant körd, servad och allt sånt där. Sen har den ju riktigt bra vinterdäck o allt sånt där.

Det var ju faktiskt den första bilen jag någonsin körde och den bilen jag utan tveckan kört mest hitills. Men vill jag verkligen att det ska bli min första bil? Är jag tillräckligt mogen för att våga köpa en ful bil som jag vet är i någorlunda skick, i stället för att gå och köpa en "häftigare" bil som jag inte vet något om?

Och egentligen kör jag så lite bil, och då jag kör bil har jag hitills lånat bilen av mamma och pappa och betalat bensinpengarna. Så jag behöver ju egentligen inte en egen bil, fast det hade varit skönt att ha en bil som jag bestämmer över, och som jag kan göra hur fan jag vill med. Som jag kan köra när och hur jag vill.
En bil jag kan använda på roadtrips till festivaler i stället för att hyra bil och allt sånt där.

Kruxet är ju också att pappa vill ha ett svar ifrån mig innan han ska prata med bilförsäljaren i morgon vid 9tiden. Så jag måste bestämma mig i kväll eller tidigt i morgon.

Jag vet inte hur jag ska göra, men jag tror jag ska våga ta chansen att plöja ner pengar och tid i en bil, så jag kan få utlopp för min lata sida. Och bli en lika hemsk människa som så många andra och köra massvis med onödiga mil och förbränna massvis med onödiga liter bensin och öka på växthuseffekten lite ytterligare.

Men vill jag verkligen stå för alla utgifter för en bil, då jag får dåligt samvete varje gång jag kört den?

Nu är helgen slut och jag ska snart gå och lägga mig för att i morgon vakna upp för en en av mina sista veckor i lumpen. Vi har bara 19 dagar kvar tydligen, och det känns skrämmande att tillvaron så snart kommer att förändras igen. Men det ska bli skönt att börja jobba och det ska bli skönt att träffa vissa vänner lite oftare!
Efter fredagens väldigt lyckade festkväll så har vi återhämtat oss genom att mestadels kolla på tv och film, jag och några till har mest hållt till nere i vår projektorsal nerbäddade i sofforna, jag kan då bara konstatera, att vi har det jävligt bra för att göra lumpen både under vår lediga tid samt under vår arbetstid.

Men i morgon var det ju som sagt måndag så nu ska jag borsta mina tänder och lägga mig i sängen.

Den halvsena kvällen i en smått nergången och smutsig lokal, ensamheten som i sin tur skapar frihet, en svettig tröja som sitter bättre än för en stund sedan, den kvarglömda cd´n med Shout out louds som höjer mitt välbefinnande lite extra och just då kan jag inte låta bli att tänka på att jag faktiskt trivs väldigt bra.

Del 1

Helgen inledds med att 27 av 31 av oss grabbar valt att stanna kvar, vi ska i kväll in till Örebro och gå på krogen, vi har nu förfest, och ja det känns inte ens som om jag behöver säga det men det är KORVFEST!
Så pass mycket korvfest att en av grabbarna redan gått igenom hela förläggningen naken för att vinna ett vad om 1 och 1 shot. Jag satt och åt min micro middag då han helt plötsligt stod där naken framför mig!

Nej men nu ska jag bege mig ut till de andra och umgås. Jag tror och hoppas att vi kan få en riktigt bra kväll!

Del 2

sjukt bra förkrök med smuggel öl och allsång!

Vi ska byta isolator,staga era stag! staga stag!!

Del 3
Vi är hemkommna efter bästa förkröket och bästa resan till rogen någonsin, det var också kul på krogen, när vi väl kom in, tydligen valde vi ett ställe som hade gigantisk kö och ja det tog sin tid! Väl inne var det otroligt många retards, men också roligt folk, det blev en tendens till bråk och en av killarna blev "tagen" av polisen, som sen insåg att han var oskyldig. Det är så klockrent att minst en blir tagen av polisen då lumpar gänget är ute.
Själv hittade jag inte ifrån krogen till stationen utan jag ficksällskap både till en pizzeria (för att köpa kebabrulle) och sällskap till bussen.

Nu ska jag sova och vakna pigg i morgon.

Ja det har blivit lite av mitt attribut här i lumpen efter att jag upprepade gånger förklarat att glögg är hemskt äkligt och borde förbjudas, och att julbord är överskattat, att det är något man äter bara för att man måste.

Jag har också blivit anklagad för att det ända jag tycker om med julen är julklapparna.


Ärligt talat, det ända jag tycker om med julen är stämningen!

Jag har en fin hemmakväll i sällskap av min mor och varsin kopp te, nu har jag lämnat henne vid tvn min underhållning för stunden är att lyssna på absolut beach låtar av bland annat Orup och Uno Svenningsson.
För tillfället lyssnar jag på BWO, som jag egentlingen avskyr.
Men ärligt talat, för stunden känns mina låtval helt naturliga, jag är äntligen bara mysbakis och jag har under helgen hunnit uppleva varierande känslor och jag har hunnit känna att jag lever!
    På bussen hem från Centralen i går så insåg jag med glädje, att jag just då var helt nöjd med den jag faktiskt är, jag tyckte då att jag verkligen efter mina förutsättningar skapat en personlighet jag trivs med. Det var den bästa bussresan, jag hade en känsla av tillfredställelse i magtrakten och den höll i sig hela färden. Det kändes nästan som att vara kär.

Jag har lyckats bli av med godiset! Först bad jag mamma att se till att jag aldrig mera behövde se det. Hon misslyckades och lät det bara ligga där jag lämnade det.
Då bad jag min lillebror att äta upp det så fort han kunde, men han struntade i att jag inte ville se det, så han satte sig brevid mig här vid datorn och åt samtidigt som jag kollade på en film, då kunde jag ju inte låta bli att ta några.
Tillslut kom pappa till min räddning och han har nu lovat att gömma det tills jag frågar efter det, vilket jag inte tänker göra. Lillebror kan få ta fram det när jag åkt på söndag så hoppas jag att det är slut då jag kommer hem på fredag.

I morgon ska jag försöka att gå iupp allafall nångång på förmiddagen så jag hinner klippa mig och göra andra ärenden.

Fast jag är lite skeptisk till om jag kommer att lyckas, risken för att jag sover påtok för länge, för att sedan gå upp och äta en näringsfattig frukost och samtidigt försöka vifta bort de obligatoriska sura kommentarer från föräldrarna, då de säger att jag sover bort hela dagen och allt sånt där. Att jag sedan kommer sitta eller ligga här hemma och vara allmänt tjock och lat och antingen sitta framför datorn eller kolla på film större delen av dagen.

Det hade varit kul att överaska sig själv.

I går var det dags för vår besöks/anhörigdag hos oss civilpliktiga, mamma, pappa och lillebror var väntade som mina anhöriga och märk min förvåning då jag såg att de var där redan strax efter klockan 8 då det hela började.
Vädret var inget vidare utan det regnade större delen förmiddagen, det var i allafall kul att få visa familjen hur jag bor och har det. Men ganska snabbt uppstod en viss frustration, på något oförväntat och egoistiskt sätt kände jag att de inte hörde hemma där, att det är min utmaning och mitt äventyr, att de faktiskt inte är delaktiga i det hela, när de sedan invaderade mitt rum och var allmänt familjeutflykt wajniga blev jag smått tokig och lyckades förmå de att vänta utan för medans jag packade min väska.
Väl på hemresan så var pappa trött och sur för han knappt hade hunnit sova natten innan, jag var uppspelt över att åka hem och mamma var allmänt mammig.
Helt plötsligt stannade vi på en godisbutik, ett sånt där godisstopp, med skyltar som "Över 500 olika sorters godis" och "Varning för godis". Jag har aldrig tidigare varit på något sånt ställe utan jag tänkte, att det är ju faktiskt nästan roadtrip, även fast det råkar vara med familjen, då hör tardiga stopp till helheten, så jag började plocka godis, och jag plockade över 1 kilo godis! Medans jag plockade så kom jag på, att jag fakiskt inte längre äter godis, men jag fortsatte plocka.
Nu försöker jag bli av med mitt godis, för om det finns det i min närheten så äter jag lite, och jag mår sedan dåligt över att jag ätit det, för att sedan äta lite till.
Nu har jag förpassat mitt förbannade godis till min käre mor och sagt "Gör vad du vill med det så, så länge jag slipper se det".

Det mest centrala i min tillvaro är min starkt tilltagande oro inför framtiden, mest av allt är det jobbstressen, jag vill verkligen inte mucka och veta att det som väntar mig är att sitta hemma och söka jobb Jag är rädd för ordet arbetslös och jag vill aldrig behöva klassas som det. Detta trotts att jag är en väldigt lat människa!
Jag är också rädd för det här med att flytta hemifrån, därför tog jag chansen att "testa" hur det är att bo själv ett dygn, okej ett dygn är ju ingenting, men känslan hann jag uppnå och jag trivdes bra ensam.
Det var nämligen så att min storebror begav sig till Göteborg över helgen och behövde kattvakt, så mitt "ensamma dygn" hade jag hela tiden sällskap av en sött kattunge och under kvällen även två goda vänner.
Jag hade jättegärna stannat hela helgen men jag blev tvungen att åka hem och byta däck med min lillebror så ja och mamma sedan kunde utföra en skräckfylld färd igenom stan fram till kajen där Pappsens stod och väntade, då både mamma och jag var uppjagade och irriterade så fick pappa köra hem.
Anledningen att min far inte kunde åka kommunalt hem eller stanna kvar på båten över natten var att min morbror skulle fira sin 60 årsdag.
För min del var det inget jättespännande kalas direkt, men det var stundtals riktigt trevligt.
Jag missade helt den här grejen med "halloween helgen" i år och det är jag glad över, det ända positiva med halloween är att man får klä ut sig, jag gillar att klä ut mig, men inte till läskiga saker!!

Jag har haft lite dåligt samvete över min och mors snabbvisit på kyrkogården i lördags eftermiddag, jag var klädd i pyjamasbyxor och gick och skrev sms större delen av den tid vi var där. Folks uppfattning av mitt beteende kan inte varit positivt och jag själv hade stört mig otroligt på ett sådant betende. Men samtidigt försökte jag med detta bevisa för mig själv och för andra att jag kan sakna och hedra mina bortgågna anhöriga på andra sätt än att vara klädd propert och besöka kyrkogården på ett traditionellt sätt.

Jag tänker på er ska ni veta, och jag låter inte faktumet att det är alla helgon ge mig dåligt samvete, utan jag tänk på er då jag känner för det och det är mitt sätt att hedra de bortgågna.

Den anledningen till att jag skrev sms på min mobiltelefon kan helt enkelt förklaras och välgöras då jag svarade på ett sms av linus där han berättade att allas vår favoritskådis Dolph Lundgren faktiskt hade födelsedag!'

Så ett stort och hjärtligt grattis till dig Dolph så här i efterskott!