Trodde aldrig...
... att dagen då pappa fick köpa en motorcykel skulle bli av, mamma är den absolut mest motorcykel hatande människan jag vet, men tålamod, övertalning och tjat funkade tydligen, så igår gav jag och pappsen oss ut till Resarö där vi sedan delade på oss och åkte varsit fordon hem. Väl hemma hos mamma och pappa kom många av mina vänner förbi, de såg oss tydligen påvägen. Sen åkte jag och Billy hem och la oss.
I dag har vi storhandlat och jag har varit på riktigt dampigt humör, har en låt som fastnat på huvudet, från den nya eniro reklamen, när han sjunger "smsa eller ringa, smsa eller riiiing!".
Måste sova, men jag är inte trött.
Torsdagsrakade mig aldrig ikväll.
Måste hinna klippa mig imorgon och hämta ut ett par byxor på kemtvätten (som jag helt glömt bort att jag lämnat in)
Nu ska jag kissa.
Hej då.
I dag har vi storhandlat och jag har varit på riktigt dampigt humör, har en låt som fastnat på huvudet, från den nya eniro reklamen, när han sjunger "smsa eller ringa, smsa eller riiiing!".
Måste sova, men jag är inte trött.
Torsdagsrakade mig aldrig ikväll.
Måste hinna klippa mig imorgon och hämta ut ett par byxor på kemtvätten (som jag helt glömt bort att jag lämnat in)
Nu ska jag kissa.
Hej då.
life is good
efter att ha kommit på att jag vill lära mig klippklättring i sommar känns livet fett bra! Hobby här kommer jag!
Bakis känslig
Jag blir ibland så jävla larvigt bakiskänslig, blir typ tårögd över att min brorsa skaffat facebook. haha.
sluta.
sluta.
Löfte till mig själv!
Börja hallå kontakten med dina vänner fuck tard!!
vin-sug
En god vän bad mig häromdag att blogga, för att få veta vad för tankar som rör sig i mitt huvud, jag svarade då att det är kaos.
Men efter att en hel dag bara umgåtts med mig själv, så kan jag inte säga att det är kaos, jag har en helg då jag drar mig undan från vänner, försöker ta ett steg tillbaka och fundera på tillvaron. Det känns bra, jag behöver umgås med mig själv och min mattebok, fast den bekantskapen går inge vidare!
Jag har en tanke som ofta drabbar mig, den kan göra att jag börjar fnissa för mig själv, eller panikslaget kollar över axeln att ingen är där. Tanken är att tänk om en annan person skulle kunna befinna sig just precis där jag är, i min uppenbarlese och se och uppleva det jag gör. Tänk om chefen skulle se mig fuska på jobbet? Tänk om mina föräldrar skulle ha möjlighet att uppleva och se situationer inte ämnade för de och så vidare går det. Det är rätt sjukt, men jag kan uppleva denna tanke i de mest underbara stunder då jag så gärna skulle vilja dela med mig av mina känslor och intryck, och kanske i mer privata situationer som när man gör nr2 t ex.
Uppenbarligen finns det båda fram och backsidor av dessa tankar, man känner sig inte så värst ensam iaf, och det är ju mitt medvetande som skapat det.
Den här helgen har jag bangat på gröna lund i rad, jag är väl inte riktigt i balans, förkyld och otaggad så jag är egentligen glad att jag stannade hemma, för de förutsättningarna jag har denna helg mår jag bäst av att vara hemma, men det känns ändå tråkigt. Och att jag drog en "vitlögn" för My om att jag hade ont i huvudet igår skäms jag för, men jag tror hon/du förstod att det var just en undanflykt, men det var i stunden så mycket lättare att säga än att förklara hur jag egentligen mådde. Det hela löste sig med en mysig middag hemma hos mamma och pappa, en lite överförfriskad pappa som blev känslosam och öste beröm, en omtänksam mamma som ger tips och klappar ömt på kinden.
Har inte bestämt om jag ska fortsätta vara eremit i dag, eller om jag faktiskt ska våga mig ut till tegel för att fira Wigge, skulle verkligen vilja det, men känner ändå att det här är inte min helg!
Ska iaf ta tag i ett telefonsamtal snart som jag borde göra.
Men efter att en hel dag bara umgåtts med mig själv, så kan jag inte säga att det är kaos, jag har en helg då jag drar mig undan från vänner, försöker ta ett steg tillbaka och fundera på tillvaron. Det känns bra, jag behöver umgås med mig själv och min mattebok, fast den bekantskapen går inge vidare!
Jag har en tanke som ofta drabbar mig, den kan göra att jag börjar fnissa för mig själv, eller panikslaget kollar över axeln att ingen är där. Tanken är att tänk om en annan person skulle kunna befinna sig just precis där jag är, i min uppenbarlese och se och uppleva det jag gör. Tänk om chefen skulle se mig fuska på jobbet? Tänk om mina föräldrar skulle ha möjlighet att uppleva och se situationer inte ämnade för de och så vidare går det. Det är rätt sjukt, men jag kan uppleva denna tanke i de mest underbara stunder då jag så gärna skulle vilja dela med mig av mina känslor och intryck, och kanske i mer privata situationer som när man gör nr2 t ex.
Uppenbarligen finns det båda fram och backsidor av dessa tankar, man känner sig inte så värst ensam iaf, och det är ju mitt medvetande som skapat det.
Den här helgen har jag bangat på gröna lund i rad, jag är väl inte riktigt i balans, förkyld och otaggad så jag är egentligen glad att jag stannade hemma, för de förutsättningarna jag har denna helg mår jag bäst av att vara hemma, men det känns ändå tråkigt. Och att jag drog en "vitlögn" för My om att jag hade ont i huvudet igår skäms jag för, men jag tror hon/du förstod att det var just en undanflykt, men det var i stunden så mycket lättare att säga än att förklara hur jag egentligen mådde. Det hela löste sig med en mysig middag hemma hos mamma och pappa, en lite överförfriskad pappa som blev känslosam och öste beröm, en omtänksam mamma som ger tips och klappar ömt på kinden.
Har inte bestämt om jag ska fortsätta vara eremit i dag, eller om jag faktiskt ska våga mig ut till tegel för att fira Wigge, skulle verkligen vilja det, men känner ändå att det här är inte min helg!
Ska iaf ta tag i ett telefonsamtal snart som jag borde göra.