Tvivel och tankar från min vardag

Fan vad jag skulle vilja ligga och kolla på filmen med en kopp te under en filt i soffan, men nej nu ska jag gå och lägga mig!

Jag har alltid varit fruktansvärt dålig på konflikter, jag ryser bara av tanken på en konflikt med andra människor, speciellt personer jag tycker om. Jag har aldrig riktigt klarat av att bråka med folk som står mig nära, eftersom jag alltid får grymt dåligt samvete! Jag sväljer min stolthet så fort det dåliga samvetet kickar in, och ger mig nästan alltid, även fast jag kan vara helt övertygad innerst inne om att jag har rätt. (även om det inte behöver vara så i det aktuella fallet)
Direkt efter en konflikt får jag alltid en obehagskänsla, som ett ilande i kroppen, det avtar stundvis för att sedan komma tillbaka i fullkraft.
På senare tid har jag tänkt mycket på det här, och försökt tänka på att jag ska stå på mig, inte alltid vara den som böjjer mig i konflikter. Att jag inte alltid kan vara en toffel och en diplomat som försöker medla mellan andra starka personers viljor. Det är en roll jag växt upp med och som jag automatiskt valt i mitt yrke.
Jag tror det var en av anledningarna till att min lördagkväll inte riktigt blev som jag hade trott. Jag är själv förvånad över att jag låtit det vara, att jag inte försökt ta tag i det på direkten. Men det känns ändå bra att få tid och tänka, fundera och försöka förstå varför och hur jag reagerade som jag gjorde. Speciellt eftersom det suger att bråka på fyllan, eftersom mitt fylleminne är sämst!
Jag vet att jag en tendens att prata vitt och brett om jag är upprörd, det är ingenting jag är stolt över och ingenting jag vill ha kvar i min personlighet, det är också en sak jag kämpar för att bli bättre på.
Den enda anledningen till att jag vågat vänta med att försöka prata om det som hände är att jag är säker på vad jag känner för den andra personen, att jag vill kosta på mig den tiden jag tagit att reflektera och försöka komma på hur jag ska förklara mitt beetende.
Det här inlägget är inte min ursäkt, och inte heller min förklaring, det är bara ytterligare ett sätt för mig att bearbeta.

börjar undra om jag är immun, eller bara för dålig på simultankapacietet?

Jag är en person med ganska dålig fantasi, eller egentligen är den kanske bra, men jag väljer nästan alltid andras berättelser och historier framför att fantisera själv, jag älskar att läsa och att kolla på film! Och när jag är inne i en bok eller i en tv-serie så går jag rätt mycket in i tänket och känslan jag får från berättelsen, som när jag på fyllan för en sekund trodde jag var manager som letade klienter efter att ha pressat entourage efter min operation.
Nu sitter jag och kollar på den nya serien på fyran "överlevarna" jag är ritkigt fascinerad av tanken, att bara ett fåtal personer finns kvar, att lag och ordning, pengar och allt annat vi tar förgivet tappar sitt värde...  läskigt som fan, bara cavemans överlever!
I pauserna av överleverna så får jag överlevar och ensamhetstankarna från programmet ihop med allt annat, typ reklamen t om, den reklamen är helt onödig nu när alla är borta, eller nej just det det var ju bara ett fiktivt program på tv.

Har bestämt mig för att åka till friskis ikväll, ska bli skönt att tvinga mig själv att hålla tempot med alla hurtiga gubbar och tanter (och snygga tjejer). De har ett bra erbjudande nu på att köpa kort så jag ska verkligen ta mig i kragen!
Men jag har ett dilemma, jag skulle verkligen vilja cykla dit och hem, för den goda sakensskull, och för att köra bil dit är rent idiotiskt. Men sen har jag planerat en sväng förbi täbban direkt efteråt, och jag orkar inte cykla först till friskis köra deras stationspass och sen cykla direkt till täbban och sen direkt hem, skulle aldrig klara av grindtorpsbacken, den är en mördare helt otränad!
Så tyvärr har jag nog redan bestämt mig för bil alternativet, och jag tröstar mig själv med, Rom byggdes inte på en dag!