Tvivel och tankar från min vardag

I måndags när jag åkte till jobbet var jag lykligt ovetande om den kommande veckans händelser, jag såg då framemot ytterligare en veckas arbete med mina arbetskamrater jag lärt känna, jag kunde under dagarna känna mig nöjd med jobbet och efter arbetsdagens slut kunde jag nöjt konstatera att jag i dag också faktiskt gjort ett bra jobb.
    Men sen blev jag hastigt och oväntat överflyttad till ett nytt projekt, jag åker nu till jobbet med en obehagskänsla i magen som sitter i hela dagen, men som förstärks då jag kommer hem och ska berätta om dagens upplevelser för mina föräldrar.
    Just nu är känslan mest att jag skulle vilja böjja ner mitt huvud och springa in i de människor som inte har socialkompetens nog att tilltala andra människor som faktiskt verkligen skulle behöva lite bekräftelse.

Ett samtal mitt på dagen i går resulterade att jag nu efter bara 1 månads anställning fått eller blivit tvungen, att byta arbetsuppgifter, så om det är en uppgradering eller en degradering går egentligen inte att fastställa.
    I stället för att byta elmätare så drar jag nu el till fiberskåp där vi drar in fiberbredband. Enformigt det också men vi är många fler i samma trappuppgång och ja det finns väl båda för och nackdelar, de arbetskompisar jag lärt känna och lärt mig arbeta tillsammans kommer jag inte jobba mer med.
    Jag vet inte riktigt vem som egentligen är min nya chef och vem jag ska vända mig till med frågor.
Himla fint mottagande!

Kände mig i allafall bortkommen och grymt mycke nybörjare idag, men det är jag ju på detta projekt.

I kväll har jag påtok för mycket jag borde göra.. Jag borde åka till extrajobbet och titta på några datorer som krånglat, jag borde åka och träna som jag lovat mig själv (och alla andra kvällar denna vecka, utan resultat). Jag borde också städa hemma, vilket jag skjutit upp i flera veckor men mina föräldrar säger att det finns ett stort städbehov och att jag måste. Och det gör det säkert, men jag har en allt för partisk syn på mitt eget rums renhet för att märka något. Lite kläder på golvet hör ju faktiskt till?
     Om jag städar i kväll och kanske hinner träna, men väntar med jobbet tills i morn eftermiddag/kväll. Då får jag skjuta upp ärenden som jag tänkt göra med min bror i morgon.
      Och helgen är ju helt uppbokad mer eller mindre, bara söndagen ledig och då kommer jag kanske vara bakis, och då skulle jag väl träna? Men har jag lyckats slippa måndag-torsdag kanske jag kan myggla då också?


skit!

ytterligare en kväll av insikten, "jag kommer inte att träna i kväll heller".
Jag hatar min lathet!
Fan fan fan




Söndag finns det inga ursäkter. Inte i morn heller?

det här fungerar inte.. ska jag någonsin komma någonvart får jag väl ta mig i kragen och faktiskt träna på riktigt.
Jag får svälja min miljöpolicy och faktiskt åka bil till gymmet, tills den efterlängade orken och motivationen faktiskt dyker upp igen!
    Det som mest gör att jag vill träna är för att göra något på kvällarna för att bara sitta vid datorn och kolla på bilder som vänner o bekanta lagt upp på facebook från deras resor och då känna känna avund på deras modighet som gör att de är ute i världen!
     Suget efter att flytta hemifrån har återigen blivit stort, bitvis känns det som en kompensation, att jag vill visa mig vuxen då alla andra är ute och reser. Men och? Då får det väl vara en kompensation. Jag skulle må bra av att ta mera eget ansvar, lära mig att laga mat och sånt!

Själva grejen att jag får ångest över att mina inlägg blir så typiskt ungdoms/fjortis förvirrade gör att jag får  mera ångest. Och denna kommentar ger mig mera ångest. Och mer... Och mer..

I dag fick vi två underentrprenörer som skulle arbeta med oss i teamet, de är fortfarande nya på jobbet och tog lite tid och hänsyn att hjälpa, samtidigt som man kan känna frustrationen över att vi andra inte kan prestera en bra dag pga av detta känner jag sympati, jag känner igen känslan av att känna sig förvirrad över hur något egentligen funderar, och försummad av företagsledning m.m Sen lägger man till språksvårigheter på detta då förstår jag verkligen att det är svårt. Har man inte fått ut ordentligt med utrustning så är det svårt att göra ett bra jobb!

    Vi ordinarie i teamet diskuterade efteråt och en del hårdare ord än vad jag skulle kläckt ur mig släpptes och jag har under kvällen känt hur ett allt mer dåligt samvete krypit på mig.

Större hänsyn måste visas från min och de andra sida!

Jag känner mig lite som en brottsling...

Bland det tråkigaste jag vet är att gå in på en blogg, för att sedan se att den inte är uppdaterad, "Nähä inte i dag heller."
Att jag själv lyckas ha en sån här lucka i mellan inläggen tycker jag är dåligt men jag har helt enkelt inte samma drivkraft längre.
När jag startade bloggen så skrev jag "Nu har jag gjort som så många andra och skaffat en blogg", en annan sak som skulle vara att fortsätta och göra likadant, är att lägga ner bloggen.
Så jag ska ha den kvar, länge, länge och bara skriva då jag har lust. Sen ska jag fullständigt strunta i hur många eller om ens nån läser den eller inte.

Mycket nöje