Tvivel och tankar från min vardag

Jag har aldrig riktigt förstått hur det där med Svenska Akademin fungerade, men jag hade fått uppfattningen att man som ständige sekretereterare var just, ständig och inte bara slutar så där?

lovar att de inte känns......................






eller.............=?

nu ska jag sluta wajna om känslor, nu blir det ren smärta, mina fötter gör bara mer och mer ont, efter att ha gått ovanligt mycket senaste helgen är det värre än på länge, funderade på att åka hem tidigare i går för att jag inte orkade stå upp. Det är så otroligt handikappat att inte kunna använda sina fötter!!
    Har äntligen fått tid hos en ortoped ( som förhoppningsvis vet mer än sjukgymnasten och husläkarna jag träffat), men inte förens mitten av Januari.
Men det hade varit ganska så skönt att åtminstone fått en diagnos, så man vet vad det handlar om! Så jag vet om det kan bli bättre, eller om jag redan nu ska skola om mig och ge upp alla de dröm jobb jag har då man måste kunna förlita sig på sina fötter!

Snart blir lasdudas bara fyllt med positiva inlägg. Snart.

efter några timmasr tvättande och umgänge med min sambo känns det mycket bättre, om det är våra 2.8or vi öppnade precis som gör att det känns så bra eller om det är Kinas klocka ord på msn, men nu ska jag sluta ha ångest över värdsliga saker. I morgon är det helg och jag ska bjuda min lillebror på fredags middag!

Jag känner mig överkörd, uppäten och utspydd, och ändå är det bara en vanlig torsdag kväll....


Den här bilden beskriver faktiskt mitt sinnesmod jävligt bra!



leendet är fake btw.

tar ett djupt andetag, känner hur pulsen dunkar i bröstet tar ett till djupt andetag, det kniper till i bröstet och oron sprider sig.
Försöker i stället med kortare snabbare andingar och försöker tänka på något annat, inser att känslorna inte har någonstans att ta vägen, det går inte att skrika, ramla eller springa i från de. Intalar mig själv att jag inte har någon anledning i hela världen att må så här. Längtar till helgen, och tänker av egoistiska själ att jag hoppas Björn börjar plugga i Stockholm redan i vår.

Det är kul att vara vuxen.

Efter att ha lättat lite på hjärtat för mamma så höll hon med om att det faktiskt liknar en lättare form av panikångest, jag blir så arg orka må dåligt här i Sverige, vi har ju alla jävla förutsättningar för oss! Jag har ju egentligen bara larviga problem och larviga anledningar att ha ångest.


Fan...


umgås med mig i helgen? alla, snälla?

Nu har jag den där dumma jobbiga känslan igen, efter en jätte intensiv helg som varit bra på många sätt, och ändå så kan jag inte känna mig nöjd med detta, utan ska i stället gå runt och må skit och känna mig klaustrofobisk? Köra P3- rehabilitering i hörlurarna för att inte känna mig ensam. Jag skulle vilja skylla det på att jag varit utan fungerande internet länge nu, (okej de funkar ibland), men jävlar vad internetberoende jag är, det är helt sjukt. Inget jag trivs med, men det är bra mycket lättare att se till att få möjlighet att kolla mail och facebook istället för att försöka trubba ner suget efter internet.
    Först tror jag att den är borta, det känns bra igen, sen tar jag ett djupt andetag och känner panikkänslan i bröstet, den är inte bara kvar den är starkare än tidigare. Förra gången höll det i sig söndag till typ tis-onsdag, känns redan bättre nu på måndagkvällen (kommer ju faktikst ut på internet) men jävlar vad jag hatar det!

Tack iaf alla kära vänner som ville komma på vår inflyttningsfest och förgylla min kväll, jag kände mig mer omtyckt än vad jag gjort på väldigt länge!

men nu finns det ett ord för min känsla, ångest bulle och fan vad jag är trött på det.